Tankar

Måste komma ihåg att jag har mycket att vara tacksam för. Fast det ofta känns som om jag står och stampar på ett enda ställe. Stamp. Stamp. Stamp. Jag vill gå vidare. Men allt känns väldigt diffust. Väldigt ouppnåeligt. Liksom låst. Vet alla vem dom är? Är det bara jag som känner mig osäker på det? Hittar så många vägar inom mig och så många tankar. Har andra lika mycket velande i sig? Det går i och för sig aldrig att veta, det går inte att jämföra. Men det känns som om det är viktigt att prata om. Viktiga saker som det aldrig pratas om. Det känns inte heller som om jag har tid att prata om det. Alltid är det något/någon som kräver sin uppmärksamhet. Jag har sagt det förr och jag säger det igen. Man har bara ett liv. Och just nu känns det inte som om det är Mitt Liv Jag Lever.