Min lilla konstnärinna

Som dom flesta föräldrar måste jag skryta om mina barn. Sexåringen har tjatat om att få en av målningsdukarna (46x55 cm) som jag köpt för länge sen. Jag har tvekat, för jag tänkte att det inte skulle bli nåt av det, om hon målade på en. Men så kom jag på att hon får först göra en skiss på ett papper av vad hon tänker sig måla. Sen får hon skissa upp det på duken. Plus att jag berättade om färgerna och hur man använder dom. Och resultatet blev fantastiskt! Jag är verkligt imponerad."I drömmarnas trädgård"

Livet - ett sömnpiller

Började se Avatar här om kvällen. Uppdelat på två kvällar har vi sett nästan hela filmen (varav en kväll jag bara skulle blunda en stund, jag HÖRDE ju iallafall vad dom sa...). Dessutom har jag att se The Event (ny serie i svt) som jag spelade in i söndags. Det är svårt att hinna/orka/hålla-sig-vaken för att se dessa grejer. Var och varannan kväll somnar jag med ungarna, alternativt somnar i soffan, alternativt orkar inte sätta igång att se nåt som kräver min fulla uppmärksamhet. Livet tar musten ur en, kan man väl säga. Sambon är på bio ikväll. Farligt, skulle jag påstå. Aktivitet som kan skapa tunga ögonlock, tillsammans med mjuk fåtölj. Inget för mig i dessa tider.

Alldelens

Nu när jag har fått två officiella följare av min blogg måste jag väl prestera ett inlägg.

2,5 åringar kan vara alldelens jättejobbiga. Alldelens envisa och alldelens för svåra att övertala. Alldelens supergråtande. Alldelens supergnälliga. Alldelens nedkissade vid dom allra jobbigaste tillfällena.

...och alldelens underbart mysiga, tillgivna, varma, mjuka, goa och roliga.

Men nu är det färdigproducerat med barn för mig. Jag är nöjd och är inte beredd att gå tillbaka till bebis-omvårdnad-sova-dåligt-skrik-som-man-inte-vet-vad-det-betyder-stadiet. Sambon konstaterade när vi åkte ut för att käka middag ikväll, att det blivit enkelt att bara stoppa barnen i bilen och inte behöva fundera på alla attiraljer som en bebis kan behöva ha med. Så kommer vi till den fascionabla restaurangen Max och där hinner vi i princip bara sätta oss så spiller den där alldelens underbara 2,5-åringen ut hela glaset vatten på sina byxor. Och jag som varken när barnen var bebisar, eller nu (som sambon just konstaterat) har med ombyten eller annat viktigt. Ungen får alltså ha sina genomsura byxor på sig, med servetter nedstoppade i för att suga upp det allra värsta.

Nu ligger hon iallafall och ska sova. Och det hoppas jag att hon gör snabbt. För jag är otroligt trött efter första veckan praktik (av sex veckor).

En generation till ända

Nu har farmor förflyttats till ett äldreboende och hennes lägenhet är så gott som tömd. 34 år i samma lägenhet. Alla saker som någonsin tagit sig in i lägenheten tog sig aldrig därifrån. Men hon ägde inte så mycket saker, inte om man jämför med oss tillexempel (och jag tror inte vi är unika på nåt sätt). Jag var med när hennes barn gick igenom skrivbordet. Det hade inte hänt mycket där i lådorna sen farfar dog för lite drygt 20 år sen. Det var nog inte rensat där sen skrivbordet köptes och började fyllas med smått och gott, kan jag tänka mig. Ett verkligt historiskt arkiv. Intressant.

Så nu är platsen jag återkommit till under hela mitt liv borta. Sorgligt, men en del av livet.

Jag ville gärna ha nåt minne från farfar och farmor så jag fick ta några saker. En lampa och en tavla, plus den här lilla byrån. Riktigt fin tycker jag.