Tyngda axlar just nu

Jag både längtar, längtar till att bli färdig med min utbildning. Och fasar, fasar för att komma ut. Ju mer jag läser och förstår, och ser hur otroligt komplext lärande hos eleverna är, ju mer funderar jag på hur jag ska klara av det. Men jag är ju inte "den ovassaste kniven i lådan", och andra klarar ju av det, så varför inte jag? Men samtidigt så har jag mina krav på mig själv och jag undrar hur jag kommer att fixa att leva upp till dom? Nedan ett citat ur Vägar till naturvetenskapens värld som visar på något som är svårt.

"För att hjälpa eleverna med att utveckla alla de förmågor, insikter, färdigheter som skolan är till för att hjälpa dem att utveckla, måste lärarna förstå elevernas sätt att tänka och resonera. De måste fatta vad som inte får tas för givet, vad som måste visas och samt hur detta kan ske."

Jag känner mer och mer att jag vill koncentrera mig på färre ämne och till exempel dela två klasser med en annan lärare som tar andra hälften av ämnena. Det blir helt enkelt att driva frågan på den skolan som jag kommer att jobba på!

Framtidstankar

Näst sista terminen har startat, svenska för tidigare år och barnen i naturen är det som jag ska läsa nu. Svenskan känns som ett ont måste, något att bara ta sig igenom. Brukar inte vara så här omotiverad.

Barnen i naturen däremot är en dröm! Naturkunskap är så fantastiskt kul på den här nivån. Kunskapen och tankarna jag får där följer mig dagligen, lära för livet skulle man kunna säga.

Jag trodde aldrig för några år sen att jag skulle tänka att matte och naturkunskap är dom ämnen som jag helst vill undervisa i. Konkreta ämnen som det går att göra mycket kul i. Svenskan känns svår att motivera många elever att prestera i OCH få dom att tycka det är roligt.

Min framtida arbetsplats kanske kan erbjuda mig att undervisa ma/no och så tar någon annan lärare svenska?

Vissa dagar ser jag mörkt på min jobbframtid, och tänker att jag kommer att få vikariera i många år. Andra dagar tror jag på mig själv och är övertygad om att det kommer att lösa sig. Ser jag utifrån på mig själv och granskar mina kompetenser och kapacitet så kan jag egentligen inte se annat än att jag kommer att få anställning. Men så möter jag någon som jag tycker verkar kompetent och välfungerande, som inte har jobb, då kommer tvivlet över mig.

När jag var på favoritskolan sist och vikarierade sa min kollega att "skolan måste anställa dig (som i jag alltså)"! Dagen hade varit strulig med många tråkigheter som jag tyckte var svåra och kände att jag inte riktigt fixade som jag ville. Vi hade ett samtal, jag och denna kollega och hon är väldigt bra på att lyfta andra människor. Jag blev i alla fall så ofantligt glad. Jag tror inte att hon förstod hur glad jag blev. Jag hoppas bara att åsikten når fram till rektorn.

Nu är det fullt ös fast jag ibland bara vill krypa ner under täcket.

Sista dagen

Idag var sista dagen på min veckolånga praktik. Samma ställe, tredje praktiken. Känner barnen rätt väl nu. Har lagt ut många hintar om att jag verkligen vill jobba där.

"Ring mig om ni behöver vikarie!"
"Gå i pension, tanter!"
"Vem ska jag flirta med för att få jobb?"

Det kanske inte var så mycket hintar, utan mer uttalat att jag verkligen vill.

Vissa elever vill jag bara ta i min famn och hjälpa framåt. Det finns så mycket potential i många barn. Men många får inte möjlighet och stöd hemifrån att nå högt.

Höstlovsjobb

Tre dagar som fritidspedagog. Är så trött ikväll att ögonlocken snart trillar ner, och klockan är bara sju... Händelserika dagar. Jobbiga dagar. Intressanta dagar. Fritids är dock inget jag vill jobba på. Just nu gör jag det bara för att visa att jag är intresserad av att jobba. Den dagen det finns ett lärarjobb ledigt kan dom få tänka på mig.

Rättelse

Föresten tar jag tillbaka att jag skulle vilja ha jobbat som typograf på ett tryckeri som jag skrev i ett tidigare inlägg. Tydligen var det inte så hälsosamt med blyångor och dom som arbetade med det då är inte så fräsha idag.

Gnäll

Förra helgen blev stordottern sjuk, hade feber i en vecka och är väl inte helt återställt ännu. Nu i helgen fick lilldottern hög feber och är bara trött, gnällig och s j u k. Så håller hennes feber i sig i en vecka blir det två, t v å, veckor i karantän här i hemma. Det enda jag är ut är när jag sticker till jobbet eller när jag måste fylla på matvaror. Nu börjar dessutom jag känna svagt, svagt i halsen. U har åkt till Björkliden i tre dagar, i jobb, så jag tar hand om tjejerna själv. Och det har snöat, så skottning väntar, det kan bli svårt att få någon tid till. Lilla U sover kasst på nätterna, så det går inte att gå ut när dom båda gått och lagt sig och tro att det ska vara lugnt. Satte A framför en film nu när lillstumpen sov middag, så då blev det en och en halv timme sov på soffan för mig. Natten blev inte så lång, eftersom U stack 04.30, och jag var tvungen upp med ungarna på morgonen, trots att jag jobbade igår. Well, well. Nog beklagat. Jag är i alla fall ledig tre dagar nu! Skönt.

Tillbaka på jobbet

Tredje kvällen på jobbet efter föräldraledigheten. Tillbaka i jobbet under första sekunden kändes det som. Visst är det bra att få ledigdag-dagar tillsammans, men det är trist att sticka i väg mot kvällen. Men nån gång ska man ju jobba under dygnet. Bara det att jag skulle vilja brinna för mitt jobb, längta dit.

I kväll var det ändå ganska skönt att sticka i väg till jobbet. U borta hela dagen i Sunderbyn, så jag var ensam med en stor-sjukling och en nästan-sjukling. Vissa dagar är det bara mycket för huvudet.

Så trots två kanonfina dagar, med klar vårvinterkänsla, har det varit inomhus som gällt för familjen. Feber, hostande och ingen ork har hållit oss hemma, inne.

Står still

Ringde till personalansvariga på jobbet tidigare i veckan. För att påminna om att jag kommer tillbaka nästa vecka och för att höra om det är nåt nytt jag behöver veta. Nej, det var inget nytt som jag var tvungen att bli uppdaterad på. Inget nytt. Jag har ändå varit borta i snart ett år... Inget nytt. Inget nytt... Jippi! Jag älskar mitt jobb (obs, ironi). Jag vill inte ha ett jobb där det inte händer nåt. Sak samma tid efter tid.

Inget nytt. Suck.

Förändringar på jobbet

Det är schemaomgörning på jobbet så när jag kommer tillbaka lär det vara åttatimmars arbetsdag istället för sextimmars. Vilket gör att det blir färre arbetsdagar per femveckorsschema, och alltså mer ledigtid. Trots det, vilket i mångas öron kan låta ganska trevligt, så har jag hellre ett dagtidsjobb och är ledig på kvällarna tillsammans med alla andra... Vad ska jag göra med all dag-ledig-tid?

Jobberi

Måste bara nedteckna att jag sökt två jobb idag plus att jag har använt mig av en av mina jobbkontakter. Dessutom sonderat terrängen lite inför mer jobbsökeri. Jag kan inte gå tillbaka till det mitt vanliga jobb. Nej.

Bra att komma ihåg dagens aktiviteter när jag ska gå och lägga mig och har jobbångest.

Små steg framåt

Det känns som om bollen är lite i rullning. Har börjat att se över möjligheterna för vidare forskning inom medie och kommunikationsvetenskap. Oj, vad kul det skulle vara. Tänk om det inte är så svårt att få en doktorandtjänst?

Sjukdag

Phu. Hemmadag med två halvsjuka ungar. Förmiddagen var gnällig. Sen blev det bättre och nu är den stora helt ok, dagis i morgon. Phu. Då blir det att kolla upp mer kring utbildningar/mkv d-kursen/forskning. Framtiden är oviss.

Jobbigt jobbtänk

Att tänka på framtiden i fråga om jobb/utbildning, eller vad det nu kan bli, har blivit jättejobbigt. Jag orkar inte riktigt tänka på det. Även om jag måste. Jag vill läsa, men vill inte ta den ekonomiska biten av det. Och hur vet jag om det jag väljer leder till ett jobb? Orkar inte ha en till utbildning som inte ger nåt egentligen, mer är personlig utveckling.

Annars en bra dag med besök på fina Gültzaudden hos Marlene. Goda muffins och bra prat.

Människomöten

Framtiden... Psykolog eller psykoterapeut verkar vara intressanta yrken. Men jag inser att det är för mycket jobb att fixa upp betygen eller skriva 2,0 på högskoleprovet för att ta mig in på dom utbildningarna. Så jag har börjat titta på kurator. Mediabranchen kan vara jättekul och spännande och fräsch på många sätt, men den är för ytlig för mig tror jag i längden. Det finns för lite substans. Jag skulle vilja jobba med nåt som ger mig mer. Jag tittar närmare på socionom eller beteendevetare. Men samtidigt är det jobbigt att ha den ekonomiska situationen som ett pluggliv innebär. Fast livet är kort och jag tror på min nyföljda bana att följa hjärtat.

Hemmaliv

Jag blir ofta melankolisk i min ensamhet, hemma. Funderar över vad jag ska göra med livet. Alltid när jag hittar artiklar, tvprogram eller annat om människor (mest intressant är kvinnor) som lyckats förverkliga drömmar, eller som byter jobb tills dom är nöjda känns det extra jobbigt. Och ändå är det sånt jag läser, sånt som intresserar mig. Men samtidigt är det som om det inte slår mig på riktigt att det är nåt jag också kan sträva efter. Det är liksom ouppnåeligt för just mig. Läste igår om två tjejer som på ett halvår hade kommit på en affäridé (sammanställa en bok), genomföra den, trycka upplaga av boken, ge ut den på eget förlag, vara med på bokmässan i Gbg OCH vinna pris för bästa monter. På ett halvår... Jag känner väl att åren går, och jag vet egentligen inte alls vad jag helst vill göra. Men frågan är om jag nån gång kommer att komma på det.

Just nu finns ett journalistjobb ute i Arvidsjaur. Och jag borde absolut söka det, men samtidigt tar det emot. Jag kan tänka mig att bo i Arvidsjaur, men kan jag tänka mig att bo där och vara nöjd? En strängare vinter och ensligare belägen ort, är det verligen vad jag vill ha? Jag som drömmer om att bo där sommaren råder året om?

Shit.

Jag blir så deppig... Hörde just om en tjej på mitt jobb som fått ett vik på infoavdelningen på landstinget. Hon hade inte ens sökt jobbet och har liknande meriter som mig. Hon känner en där och när det strulade till sig med en annan anställning för infoavdelningen så kom dom att tänka på min jobbarkompis. Suck... Någon kan väl kasta ett bra jobb på mig också! Någon!

Just nu är jag verkligen i valet och kvalet hur framtiden ska se ut. Eller ska och ska, vill att den ska se ut är väl närmare sanningen.

Avskedslunch

Jag hatar (verkligen!) att ta avsked av människor. Igår var det lunch med gamla kollegorna från skolan. Det var så trevligt och det känns så trist också att det är slut. Även om jobbet i sig krävde alldelens för mycket av mig för att vara nyttigt så gillade jag verkligen skolan som arbetsplats. Det känns i alla fall bra att kunna fortsätta att motionera med några av dom, för till hösten ska jag fortsätta att spela innebandy med dom. Och i sommar blir det förmodligen lite volleyboll och andra roliga aktiviteter. Så det är bra, behöver inte ta avsked av alla. Men min rumskompis M lär jag ju inte träffa allt för ofta. Hon bor i Boden och jag och är verkligen usel på att hålla kontakten med människor, även om jag gillar dom jättemycket.

Betygsättning

Två elever har klagat på betyget jag gett dom. Båda har fått IG av mig och jag förstod när jag satte betyget på just dom två att det skulle bli frågor kring det. Mentorn till en av dom ringde idag och frågade kring betyget. Hon var ganska ifrågasättade varför jag gett dom IG. Jag förklarade. Och i slutet av samtalet så sa hon att det går fortfarande att ändra betyget, sista dagen idag. Ändra? Så om en elev står på sig om betyget så går man in och ändrar? Jag tycker dom bara är värd IG så det ändrar jag inte. Jag pratade med rektorn om saken och hon tyckte att vill dom ha nåt annat får dom komma tillbaka i höst och tentera upp betyget. Skönt att ha rektorns ord bakom mina.

Motivationen tryter

Nu är det att bita ihop och kämpa dom sista två veckorna som gäller. Känner absolut ingen motivation att jobba, främst på skolan. Ska planera lektioner, men orkar inte. Kvällsjobbet går egentligen bättre, det är bara att gå dit och göra sin sak och gå hem. Ingen som jag egentligen påverkar, ingen annan jag behöver ta ansvar över. Ganska skönt. Fast det ska bli hyfsat skönt att inte behöva jobba där heller. Ledigheten (dock med ett litet skrikande knyte...) hägrar!

Vilket väder idag! Nu blir det promenad med dotra, kanske vi går och besöker Krokodil. Krokodil som jag för övrigt är grymt avundsjuk på. Önskar att det var jag som kommit på idén. Klart att dom har stor draghjälp av namnet på en av ägarna, den förmånen skulle jag sakna. Fast jag tänker att jag skulle öppna nåt liknande i Luleå, tror inte att det finns nåt café med samma inriktning där. Eller har jag fel?

Jag fixade att pruta!

En rätt snabb visit i Luleå idag, jag och lillgumman. Kompisbesök och blocketinköp av bilbarnstol och babysitter. Och jag lyckades pruta! Hi hi! Jag vågade! Och det var inte så hemskt.

Myrkrypningarna i benen håller på att göra mig tokig till och från. Som just nu. Hoppas, hoppas, hoppas att dessa försvinner när magen är borta.

Längtar hem. Fyra dagar kvar av sportlovet. I kväll är det sista kvällspasset för veckan. Sen ledig. U också ledig.