Näst sista terminen har startat, svenska för tidigare år och barnen i naturen är det som jag ska läsa nu. Svenskan känns som ett ont måste, något att bara ta sig igenom. Brukar inte vara så här omotiverad.
Barnen i naturen däremot är en dröm! Naturkunskap är så fantastiskt kul på den här nivån. Kunskapen och tankarna jag får där följer mig dagligen, lära för livet skulle man kunna säga.
Jag trodde aldrig för några år sen att jag skulle tänka att matte och naturkunskap är dom ämnen som jag helst vill undervisa i. Konkreta ämnen som det går att göra mycket kul i. Svenskan känns svår att motivera många elever att prestera i OCH få dom att tycka det är roligt.
Min framtida arbetsplats kanske kan erbjuda mig att undervisa ma/no och så tar någon annan lärare svenska?
Vissa dagar ser jag mörkt på min jobbframtid, och tänker att jag kommer att få vikariera i många år. Andra dagar tror jag på mig själv och är övertygad om att det kommer att lösa sig. Ser jag utifrån på mig själv och granskar mina kompetenser och kapacitet så kan jag egentligen inte se annat än att jag kommer att få anställning. Men så möter jag någon som jag tycker verkar kompetent och välfungerande, som inte har jobb, då kommer tvivlet över mig.
När jag var på favoritskolan sist och vikarierade sa min kollega att "skolan måste anställa dig (som i jag alltså)"! Dagen hade varit strulig med många tråkigheter som jag tyckte var svåra och kände att jag inte riktigt fixade som jag ville. Vi hade ett samtal, jag och denna kollega och hon är väldigt bra på att lyfta andra människor. Jag blev i alla fall så ofantligt glad. Jag tror inte att hon förstod hur glad jag blev. Jag hoppas bara att åsikten når fram till rektorn.
Nu är det fullt ös fast jag ibland bara vill krypa ner under täcket.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar