Ännu mer irritation (se också inlägg under)

Var i stordotterns klass och hälsade på under deras första timme på morgonen. Alltså, HERRE GUD! Jag vet inte var det brister men nånstans brister det ju uppenbarligen. Jag skyller på allt och alla, men mest på läraren (eller lärare är hon ju inte, utan fritidspedagog). Klassen består av tio elever, varav sju är pojkar och tre är flickor. Fyra av pojkarna är verkligen JOBBIGA. Kan väl sitta still i ungefär, få se... NOLL SEKUNDER! Situationen blir helt ohållbar och jag tycker verkligen synd om dom elever som verkligen är intresserade. Dom har ju inte ut nånting som bara är för deras del. Och dessutom skrek (verkligen SKREK) "läraren" på tre tysta tjejer som viskade mellan varandra när det fanns MYCKET annat att fokusera på för henne egentligen. Ungefär all tid går åt för den här fritidspedagogen att höja rösten och vara arg. Hon hanterar det uruselt. Jag är faktiskt verkligen besviken. Jag brukar kunna ha överseende och tänka mig in i olika situationer för var andra människor befinner sig, men det var fruktansvärt miserabelt idag. Jag överväger starkt att A ska få gå ett år till i förskoleklassen, inte för att hon behöver det, men för att slippa några av dom andra barnen. Får man ens säga så? Det är ju inte barnen det är fel på, men det är dom som drabbar alla andra som är där av någon annan orsak än förvaring. Hur hanterar man något sånt här? Vem ska jag prata med? Kan jag ens prata med någon om det utan att det blir kritik och personer slår i från sig av den? Jag känner mig fångad i min ilska/ledsenhet.

Vilket mek!

Hå hå ja ja... Vården... Jag blir faktiskt lite irriterad, eller kanske inte lite, utan mycket. Jag hade en tid för GCK på vårdcentralen, jag ville byta tid och ringer vårdcentralen. Får vänta tills dom ringer upp, och det är ju i alla fall positivt: att man får lämna telefonnummer och så ringer dom upp. Dom ringer upp och jag frågar om jag kan ändra tiden. Nej, det kan jag inte, då måste jag ringa till det stället som har hand om GCK vilket tydligen inte är vårdcentralen. Telefontid fram till klockan 11. Yes, tänker jag, klockan är bara 10. Men tji fick jag. Ringer konstant i en timmes tid. Ringer upp - tutar upptaget - lägger på. Ringer upp - tutar upptaget - lägger på. Och så vidare. 10:55 tar mitt batteri i telefonen slut och jag missar alltså att få tag i någon där. Måste ringa tillbaka till vårdcentralen (via min kompis mobiltelefon, eftersom jag inte hade mobilladdaren med mig)- vänta på nytt att dom ska ringa upp mig. Berättar att jag inte fick tag i någon som kunde ändra min tid, kanske ni kan göra det på vårdcentralen? Nej, det kan dom inte, enda sättet är att jag avbokar min tid och hör av mig igen till GCK-stället och bokar en ny tid. Och om jag ska avboka så måste hon jag pratar med gå med en fysiskt handskriven lapp till nåt ställe och säga att jag inte kommer på kontrollen. Hela organisationen verkar ju verkligen genomtänkt och underbar. Sånt här tar bara tid och energi, det kanske hade varit bättre att bara gå dit och få kontrollen utförd.

Dagen pi

Har ju helt missat att det är pi-dagen (14/3 alltså 3,14, lite långsökt är det ju faktiskt...) idag. Har blivit ett litet fan av pi sen jag började läsa matematik. Eller egentligen inget fan enskilt av just pi, utan av matematik i stort. Vilken fantastisk upptäckt eller uppfinning eller hur man nu ser på det hela.

Vardagsberättelse

16:30-17:05 söndagen den 14 mars:
Dags att fixa med middagen.
Det är verkligen som en fars, eller ett kaos eller vad man nu vill kalla det. Femåringen funkar fin-fint, det är tvååringen som gör det hela lite mer hektiskt kan man väl lungt uttrycka det... "Höte pajje" är mantrat för henne, fritt översatt "Behöver pallen". Tar pallen och vill alltid stå inom räckhåll för allt som är framme för middagsbestyren. Gnaga frusen fiskpinne ett antal gånger, gegga med kladdig skärbräda, sno morötter, nästan bränna sig på het stekpanna etcetera. Från att jag har dryga metern arbetsyta, till att allt som har med middan att göra hamnar så långt från små snabba händer som möjligt, alltså att arbetsytan minimeras till ingenting. Lyfter ner tvåring på golvet, utan protester, WOW! Förväntade mig skrik och att mamman direkt skulle ge upp eftersom hon inte orkar med litet skrikande barn.

Litet oskrikande barn vill kissa och tar av sig blöjan. Mamman ber snällt att den här gången kanske det tvååriga bestämda barnet kan kissa i blöjan. Nej, önskan går icket att uppfylla. Av med blöjan, hämta pottan. Mamman hinner fixa en del med maten medan barnet är borta halvminuten. Barnet försöker kissa i pottan som nu står i köket, men kisset vill inte ut. Mamman tänker att det är ganska bra om blöjan kommer på den lilla stjärten. Lilla barnet springer i väg och börjar leka kurragömma under köksbordet, förstår inte alls allvaret som mamman menar. Mamman ger upp och tänker att barnet faktisk gjorde nummer två alldeles nyss, hon lär väl inte kissa i första taget efter det. Dessutom ligger dom stackars gnagda fiskpinnarna i stekpannan och potatisen ska mosas, och morötterna rivas och...

Lilla barnet försöker klä på sig själv, vilket ger en tidsfrist för matlagande mamman och hon får arbeta ifred en stund. En stund senare sitter litet frustrerande barn på köksgolvet och får två ben i samma byxben, mamman rycker in och räddar situationen. Mamman fortsätter med maten och ser barnet en stund senare utan kläder igen. Och mamman frågar sig varför? Varför ta av och ta på och ta av kläderna?? Man måste nog vara två år för att förstå, eller? Nåväl.

Mamman kan fortsätta med maten och tänker på den där blöjan igen, det skulle kanske vara bra om den satt där den borde sitta. För mamman har just kommit på att lilla barnet drack en hel festis ganska nyss. Och mycket riktigt festisen kommer strax därefter ut i föräldlad form på golvet. Barnet behöver tvättas av, samtidigt som matlagandet går in i slutspurten och bordet ska dukas och pappan saknas (är i Åre och har kurs/semester med jobbet...) allt för mycket i vardagskaoset. Tillslut sitter vi vid bordet i alla fall. Och barnen åt mycket av maten och mamman behövde nog bara hoppa upp från stolen en si så där fem sex gånger. Puh!

Rätt låt vann

Rätt låt vann för en gång skull. Verkligen rätt låt. Salem är bra men Anna är bättre. Femåringen fick vara uppe och se hela finalen och hon var överlycklig. Jag gillar melodifestivalen, har gjort det sen jag såg Främling med Carola och hon blev min idol, då när jag var fem år. Numer räcker det att se finalen för det är inte många låtar utöver dom tio som är med där som är bra.

Nytt badrum

Så var vi där igen; att planera badrumsrenoveringar. Det är två år sen sist vi gjorde det, i gamla huset i Piteå. Om det skulle vara en obegränsad budget skulle det vara lite lättare att hitta saker som man gillar, men nu måste vi få kvalité för rätt kostnad. Men drömma får man ju. Och jag skulle gärna ha ett handfat i betong. Typ nåt av dom här alternativen:Men istället får vi nog se över Ikeas utbud. Det här tyckte jag var snyggt, men det är inte ens gjort av keramik, känns som att gambla lite att köpa något annat än beprövat material. Deras kommoder är snygga, men sambon är inte förtjust i dom. Vi har lyckats enas om en planlösning på badrummet på övervåningen, så långt allt väl. Nu är det bara att ringa badrumsfirmor som kan ge offert på renoveringen. Ååå, helst av allt vill jag bara knäppa med fingrarna och så skulle det vara klart. Gillar nog inte heminredning så där överdrivet mycket, gillar att kolla på snygga upplägg, men att fixa själv, nja... Det beror nog mest på att jag är för snål (alternativt ekonomisk) för att vilja lägga ut pengar på det. Men ett badrum har man ju faktiskt rätt länge, så det gäller ju att det blir hållbart och estetiskt.