Trots att döden var väntad är det sorgligt. Och jag har gråtit en hel del. Mest i min ensamhet. Det är förlösande att fälla tårar. Som att få göra något aktivt i sorgen, få något sorts resultat att förhålla sig till.
Nu är den generationen borta och det hör väl till en del av tårmängden. Tanken på vad som varit och vad vi haft, inte egentligen så mycket på vad som skulle komma eftersom det inte skulle komma så mycket mer i farmors liv. Eller för den delen i hennes och mitt gemensamma liv.
Jag tror att det är viktigt att få göra bokslut i tankarna när en människa faller bort. Och jag tror att begravningar i allmänhet fyller en viktig funktion i att kunna göra avslut. Jag brukar inte känna så stor sorg just vid begravningar utan har redan fått försonats med tanken på någons död och begravningen blir ett välbehövligt hej då.
Så. Hej då, lilla farmor.