Tidsresa

I går kväll brann Lekenskolan i Älvsbyn upp. Det ju där jag gick klass 1 och 2. Här om kvällen låg jag och tänkte på mitt klassrum. Och tänkte att jag borde gå förbi och kika in i fönstret och se om det är sig likt, så här drygt 20 år senare. Nu går det inte att gå förbi och kika. Det känns verkligen jättekonstigt. Ledsamt. Grät till och med en-två tårar när jag tittade på nyheterna i morse. Jag mindes den stooora matsalen, vi satt längst ner till höger och det var evinerligt långt fram till matdisken (säkert var det inte så långt, men jag var ju väldigt liten). Jag minns när jag föll i biblioteket och slog mig blodig och grät. Jag minns den lååånga korridoren med dom fina målningarna. Jag minns när en kille från en parallellklass sprang ut på skolgården med neddragna byxor och jag och min kompis U blev rädda. Jag minns när samma kompis U och jag skrämdes av en annan kille från en annan parallellklass och vi stod och tryckte vid en vägg. Jag minns när jag var där första dagen i ettan och vågade räcka upp handen och svara på frågan vad fröken skrivit på tavlan ('Låt stå'). Jag minns julspelet i gymnastikhallen när jag var skata och vi sjöng "...å han nös, å han frös, tomtegubben hade snuva...". Jag minns rektorns spetsiga skor och alla bilder som vi målade i vår special-klass.

Hoppas gymnastikhallen klarade sig. Alla innebandyfighter som utspelat sig där, gymnastiken mina föräldrar anordnade för alla barn vi kände. Det lilla tvättstället på toan för att barnen skulle nå. Lukten.

Jag känner mig ledsen. En epok har gått i graven kan man lugnt säga.

Bilder från Älvsbykommun & Aftonbladet