För precis tre år sen startade jag bloggen. Då ett bara-mitt-projekt, som ingen visste om. Det var tanken. En virtuell dagbok. Det ser annorlunda ut idag och bloggen har tappat sin funktion för mig. Därför har jag bestämt mig för att lägga av, jag hittar inte inspiration att skriva. Jag har inget behov att skriva, inget behov av att skriva om händelser som kantar min vardag. Jag censurerar mina ord för att dom ska passa in i ett offentligt nät. Jag skriver inte om det jag vill, utan om det jag tänker att andra vill, därför känns det inte roligt mera. Men bloggen har gett mig mycket, bland annat har jag börjat förstå att det skrivna ordet är svårt, varenda människa som läser mina ord har sin egna personliga tolkning. Det blir för jobbigt att väga orden och fundera på formuleringar så att jag skriver det jag faktiskt menar. Bloggen har också fått mig att inse till vilket yrke jag utbildat mig, journalist, att jag förmodligen skulle sitta och väga mina ord på en tidning (om jag skulle jobba med att formulera mig) tills jag inte orkade med det nåt mera. Men bloggen har faktiskt tagit energi också, mina ambitioner har tidvis varit för höga.
Jag hoppas alla mina trogna läsare hittar andra bloggar och inte saknar mina ord allt för mycket. Men tidens anda är ju easy come easy go. Så ni överlever nog och glömmer snart.
Tack för mig.
5 kommentarer:
Så lätt är du inte att glömma bort, bara sådär. Jag förstår hur du resonerar och kommer ändå att sakna dina ord, vägda eller ovägda. Sköt om dig!
Stor kram; Sarah
När vissa saker tar för mycket energi är det bäst att sluta upp. Eller att ta en paus. Synd för oss som läst dock. Hoppas att du tittar förbi min blogg någongång ändå och lämnar någon kommentar, för annars lär vi ju inte höras så mycket mer ..
Och någongång senare när du fått energin och inspirationen tillbaka så kommer du nog att blogga igen. Jag hoppas i alla fall på det.
Vad tråkigt att du lägger ner bloggen, jag kommer att sakna den och dina funderingar. Men jag förstår vad du menar med att man inte kan skriva det man skulle vilja ibland. Vi ses! Kram!
Hej kusinen!
Slutet brukar ju vara början på något nytt :) Om man vet att många läser ens blogg kan man klart känna press & stress över att behöva uppdatera den för att alla läsare gillar att läsa den. När bloggandet rentav tar mer tid än det var tänkt från början.
Det jag gillar med bloggar är att kunna läsa om vardagliga saker. Att just känna igen sig och kunna le åt andras upplevelser. Ibland får jag prestationsångest när jag läser vissa bloggar!!! Typ de som skriver minst tre ggr om dagen. Jag kan också ifrågasätta mitt eget syfte med bloggandet. Hmm...
En dag kommer lusten och inspirationen ofta tillbaka! Blir det inte genom bloggen så blir det något annat :) Hoppas höra från dig i alla fall!
Kramar,
Ulrika
Skicka en kommentar