Jag kom ut ur min första graviditet som den jag var innan, tre veckor efter var jag samma person som innan. Kroppsligt. Inte psykiskt, där ställdes allt på ända, förändrades, både mot något bra och mot något dåligt. Idag är den tiden förbi, jag vill inte ha något ogjort eller inte ha dom erfarenheter ett barn innebär. Även om inte allt var en dans på rosor.
Efter andra graviditeten kom jag ut som den jag var innan på en gång. Psykiskt. Inte kroppsligt. Jag sitter med min förändrade mage, mina förändrade bröst. Och tror att det har betydelse för hur mycket jag ska bli omtyckt. Men efter förhållanden runt omkring rämnat, vissa helt förfärligt förstörda, så inser jag att det är inte det som har betydelse för mitt förhållande. I alla fall inte för mig. För skulle det vara det som har störst betydelse skulle inte förhållandet vara värt det jag vill att det ska vara värt. Men ändå så stör jag mig på min kropp, det är så svårt att koppla bort det, det som jag egentligen inte tycker är viktigt.
4 kommentarer:
Det var det här med stirrandet, som du så klokt skrev i min blogg... att stirra sig blind på en sak och glömma det som finns runtomkring.
Jag känner att jag inte är rätt person att kommentera. Tonåringars (eller är jag vuxen snart) kroppskomplex är ofta inte att leka med. Jag kan inte säga att jag är komfortabel i kroppen jag har nu, men samtidigt vet jag att jag inte var lyckligare då jag var betydligt tunnare. Jag tror att man måste hitta en balans mellan vad som man känner att man passar i och som får en att ha ett fint liv. Vissas favoritstunder på dagen kanske är en kaka på eftermiddagen då barnen sover middag. Då får man tänka på vad man skulle vilja offra på en smalare kropp och ifall det är värt det (nu förstår ju även jag att en kaka inte gör så stor skillnad, men bara principen). Ibland känns mat viktigt att tänka på och ibland äter man det man är sugen på. Oj, nu kom jag av ämnet. Grejen är även att folk inte ser dig på samma sätt som du gör. Folk tänker inte på ifall en annan människa har gått upp ett eller två kg, trots att man själv tycker att det är det värsta i världen. Samma sak med olika kroppsdelar. Du/man granskar sig själv för noga och ser då saker alldeles föra noga och analyserar på vad som är fel. Jag vet att det är lättare sagt än gjort, men jag känner att man egentligen ska leva på ett sätt som gör att kroppen mår bra. Man har ångest över nog mycket saker ändå, och kroppen borde inte behöva vara en av dom. Egentligen kände jag för att dra till med ett klyschigt citat så som "det är insidan som räknas" men jag tror att jag väntar med det ..
Men må bra! Kram, J.
Jag kom ur första graviditeten något rund, men helt utan livsinsikt och rätt oförändrad i inställning mot innan. Åt sen upp mig något till andra graviditeten, fick mer o mer insikt om vad som faktiskt är viktigt och också en annan inställning till inte minst mig själv och mina prioriteringar. Har nu kommit något mer i fysisk form men har en bit kvar, samtidigt som jag paradoxalt nog bryr mig allt mindre om det rent estetiska i utseendet.
Det centrala är nog känslan av kontroll: Om du väljer att se ut och göra som du gör, eller om du av någon anledning är ett offer för omvärldens krav och dina egna laster.
/Hård och rättvis
Jag tar era svar i beaktning. Bra att ni skriver.
/K
Skicka en kommentar