Altanen är alltså i nästan-färdigt skick. Härligt med nytt trä under bara fötter. Har ingen bra bild att visa, men det kommer.
Och begravning av farmor i fredags. Det där med gråten som inte skulle infinna sig var lite osant. Mycket tårfyllt och känslosamt. När jag såg kistan brast det i mig. Det kändes konstigt att där är hon, fast ändå inte där. Än är hon inte i jorden, men gravsättningen kommer så småningom. Då kanske det blir mer tårar?
Och så är den är ju så vacker och fantasieggande, vår femhundraåring till kyrka i Gammelstan.
Jag ber ju för övrigt en gång varje dag nu för tiden!
"Gode Gud, gör så att det aldrig mer blir vinter. Amen."
2 kommentarer:
Vilken vacker kyrka! Jag tror det är bra med gråt. Har själv svårt för begravningar där alla ansikten är torra. Kanske för att jag själv gråter så in i vassen. För mig blir det samma störtflog även vid gravsättningar.
Ja, det är sant att torra ansikten på begravning skulle kännas lite konstigt. Vi får se hur det blir vid gravsättningen...
/K
Skicka en kommentar