Jag är tydligen bäst

Jag är tydligen bättre! Hemma pågår en ständig kamp av U att få en dotter som kan tänka sig att försvara sin pappa lika mycket som hon försvarar mig och en dotter som hellre ropar efter pappa än mamma. I går kväll vid sänggåendet så tänkte han att han skulle vara hos henne tills hon somnade (vilket i slutändan resulterade i att han somnade själv och sov till halv tio). Villkoret mellan honom och henne var att hon skulle vara tyst och ligga still. Det gillades inte och tydligen så: "Mamma är bättre att sova med." "Jag vill att mamma ska komma." Det är konstigt, för jag säger samma saker till henne men det accepterar hon på ett annat sätt. Hon har också börjat köra med: "Vi säger inget till pappa." Om det hänt nåt som hon tänker att han inte ska få veta. Jag brukar fråga varför vi inte ska säga till pappa. "Han blir så arg" var svaret i söndags. Det är samma sak där, jag kan bli arg på henne, och blir det säkert oftare än vad U blir. Men det är som om hon inte tar det på det sättet vad gäller mitt beteende.