måndag 8 september 2008
Jämnställdhet?
I många kvinnliga relationer blir det bara fasaden av hur man förväntas att vara som stannar kvar. Jag blir trött på att bara prata om den där fasaden, den som man lådsas inte finns där, men som gör det ändå. Tragiskt nog är det ofta en könsuppdelning när det är fest eller nåt sånt. Och så hamnar jag där bland alla tjejer som pratar om saker utan djup, intresse eller dynamik. Det får aldrig, aldrig uppstå polymik, det är helt förbjudet. Det nickas alltid i samförstånd. Farligt att tycka olika, och att släppa på den här "normala fasaden". Och vad gör man med vänskap när den egentligen mest känns ytlig?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
10 kommentarer:
Känns som att jag kommenterar det mesta i din blogg just nu, men det är för att du skriver om kloka saker.
Det finns vissa människor som Är ytliga. Dom har liksom inget djup och är för mig oerhört ointressanta. Man måste lära sig att skilja på sådana människor och sådana som kan tycka att det är underhållande att prata strunt en stund för att sedan ha en djupare sida att gå till. Själv känner jag mig ofta oerhört malplacerad då man sitter där på en tjejmiddag och det enda som diskuteras är totalt meningslösa saker som diskuterats om och om igen under en alldeles för lång tid. Under de första minuterna kan det vara okej, ja nästan lite trevligt, att bara sitta där och släppa alla seriösa tankar. Men efter en kort stund övergår allt bara i meningslöshet och ensamhetskänslor. Och vad gör man då med vänskap som är ytlig? Man behöver inte lämna den, för människan kan vara fin ändå. Träffas för en fika då och då och ja, prata lite strunt. Vänner som man umgås med dagligen borde dock ha mer djup och kunna ha en egen åsikt. Vad ger att att diskutera saker med folk om dom alltid bara håller med ... ?
Det är ju bara kul att du kommenterar i bloggen! Det ger perspektiv på saker, och det är det jag efterlyser. Du har rätt i att man inte behöver lämna den ytliga vänskapen, det kan vara trevligt att träffas ibland ändå. Ibland är jag bara så pessimistisk och tänker att jag ska förbättra mina relationer eller lämna dom. Det kanske känns så för alla, eftersom det känns så för både dig och mig (och vi är väl inte på nåt sätt unika, eller?) att det ytliga bara resulterar i meningslöshets- och ensamhetskänslor? I så fall borde man faktiskt ta tag i det, och bryta trenden (vilket inte alltid är så enkelt) och vara den som tar initiativ till nåt som ger nånting.
Fortsätt du kommentera, som sagt: bara kul!
Sköt om dig!
Dock har jag faktiskt en del relationer med För Djupa människor. Det låter konstigt, men så är det. Saker kan aldrig bara få vara roliga som dom är utan ska alltid analyseras och diskuteras för att sedan inse att det är ju faktiskt rätt meningslöst för vi dör ju ändå till slut . . Sådana relationer får en att bli rätt depressiv och nedtryckt. Jag tror helt enkelt att man måste hitta någon slags balans med någon som är rätt lik en själv. Och på "vi är väl inte på nåt sätt unika, eller?" måste jag svara : Både och. Självklart är vi inte unika då det finns många som känner att folk runt omkring är ytliga och att man vill hitta ett djup. Men samtidigt är vi väldigt unika. Du är unik, jag är unik, alla är unika. Jag tror inte att man på något sätt kan mäta exakt hur människor är så jag tror inte att någon kan vara exakt lik den andra. Därav är alla unika.. Men sedan är det ju så att många blir 'unika tillsammans', dvs som du skrev att 'det nickas i samförstånd' och man intalar andra att man har exakt samma åsikter och tankar. Ofta tror jag att man intalar sig att man har det också. Jag märker själv ibland hur man blir påverkade att tycka och tänka saker för att sedan stanna upp och tänka att 'det här är inte min egentliga åsikt'..
Jag låg i går kväll och gick igenom mina relationer och insåg då att jag också, precis som du, har vissa relationer där det finns för mycket djup. Jag tror att allting kräver sitt yin och yang. I vissa relationerna blir det för mycket av det ena, inte bra åt nåt av hållen.
Det jag menar med att vi inte är unika är att ju äldre jag blir ju mer inser jag hur lika vi människor är på många plan. Ibland tänker jag att så där gör/tänker väl ingen annan, men påminner mig själv om alla dom gånger som det faktiskt visat sig att det finns många som är rätt lik en själv. Även om vi är lika i vår ensamhet, saker som man inte pratar om kan jag lova att det alltid finns många som liknar dig själv, vad det nu än kan vara.
Aha, 'lika i vår ensamhet'. Det var fint sagt. I filmen PS: I Love You som jag såg någongång förra veckan så säger en "Om alla nu är ensamma så har vi ju i alla fall det gemensamt .. ", och lite som du säger är det ju. Det är rätt intressant då en sådan här sak som man tror att man är helt ensam om till slut råkar dyka upp i ett samtal och så finns det någon som känner ungefär likadant som en själv. Det här med ytlighet är dock lite svårt .. alltså, med vissa människor väljer jag att ha en ytligare relation då jag känner att djupare diskussioner med dem inte skulle ge mig något, eller då jag inte riktigt litar på dem. Vissa av dem kanske tror att jag är hemskt ytlig .. ?
Vilken liten diskussion vi har skapat här bland kommentarerna förresten ..
HEj! Jag följer debatten intresserat. Bottnar inte ytlighet ibland/ofta i att man är rädd för att blotta sig. Det finns en viss trygghet i att bara skrapa på ytan hos sig själv. Och skrapar jag bara på ytan hos andra också så behöver jag kanske inte vara lika rädd för att bli avvisad. Bara funderingar jag fick nu. Ni är i alla fall så kloka och det är roligt att läsa din blogg för jag tycker ofta att du sätter fingret på sådana saker jag känner men inte satt ord på. Jag måste också säga att även om bloggar är lite ytliga så har de hjälpt mig att få fördjupade bilder av några personer genom deras bloggar.
Hej Marlene. Alltid trevligt med inhopp i debatter! Och självklart har du delvis rätt. Går man inte in på privata saker hos andra så slipper man oftast att gå in på det själv. Praktiskt, kan man tycka. Men kan en människa verkligen vara ytlig, på riktigt? Eller är det bara den sidan som han eller hon väljer att visa?
Ordet ytlighet överhuvudtaget tycker jag är svårdefinierat. Ytlighet för mig är inte att vilja klä upp sig och se bra ut, för ibland har man en känsla av att vilja få snälla kommentarer och att känna sig fin helt enkelt. Men då man inte bryr sig om sina egna tankar och känslor, utan gör allt för att bli sedd och uppfattad på ett sätt som man egentligen inte är, där kommer ytligheten in. Då är det ju inte sig själv man visar upp, utan någon som man egentligen inte känner men som man tror att folk ska tycka om..
Och ja, på tal om bloggar .. det är sant att det kan ge fördjupade bilder av personer. Men då gäller det ju att vad som skrivs är personens egentliga tankar och känslor. Jag vill kunna skriva allt som jag tänker, men det går ju inte. Tankarna om att "oj, undra vilka som läser bloggen" kommer alltid upp och jag raderar det jag skrivit och tipsar istället om en film. Men att man kommer in i folks liv och få se vad dom gör och ta del av vissa tankar stämmer ju dock, och det kan ju ge en fördjupning i sig. Även fast jag har haft er båda i skolan , Marlene en lite längre tid, så har jag ändå fått en annan bild av er sedan jag började läsa era bloggar. Och oj herregud vilket långt inlägg detta blev. Tänker alldeles för mycket vid midnatt ! Men sköt om er, Jenny.
En människa är, precis som du skriver Jenny, förmodligen inte rakt igenom ytlig utan det är en bild som andra människor får i mötet med den personen. Det jag tycker är trist, vad jag menar med mitt blogginlägg, är när den här ytan är det enda, enda, man får se. Man får aldrig höra hur dom egentligen mår, det är alltid ´bra´, man pratar tapetval i sovrummet eller senaste inköpta tröjan. För min del får det gärna pratas om dessa saker, MEN, i kontrast till något annat också. Annars funderar i alla fall jag på vad relationen är till för.
Jag kan också skriva saker som hamnar under deleteknappen innan jag tycker på 'publicera inlägg', man kan nog konstatera att bloggcensuren är hög! Trist. Men även om det är så, så får jag ändå en inblick i andra bloggerskors (ja, det är faktiskt mest tjejer jag följer i bloggvärlden) liv, och det kan faktiskt ge något, även om inte hela känsloregistret kommer med i bloggarna.
Kram på er båda!
Jo, det är hemskt trist. Dock så behöver ju vissa längre tid än andra att öppna sig på. Jag har en sån vän faktiskt. Hon var hemskt tillknäppt och svarade aldrig annat än "bra" på frågan 'hur mår du?'. Men ju längre tiden gick och desto mer vi pratade så övergick svaren till mer detaljerade och nu pratar vi rätt mycket om allt möjligt. Känslor, tankar o.s.v. Det svåra är ju att veta om människan i fråga är en sådan som bara behöver lite trygghet innan de lägger ner sin ytliga sida, eller om de helt enkelt aldrig gör det. För sådana vänner har jag också.
Kan du inte, bara för att, ge exempel på saker du tycker om att diskutera? Då det inte gäller nya tröjan eller tapeten ..
Väldigt sant, läser själv bara (jo, bara) tjejers bloggar. Varför vet jag inte riktigt, det har bara blivit så ..
Tyvärr syftade jag på sånna vänner som jag haft länge som fortfarande bara säger 'bra'... Men som jag pratade om tidigare, yin och yang, så kanske jag är en del i vad jag tycker är ett problem. Jag kanske inte visar tillräckligt tydligt att jag är öppen för att prata om det där innersta hos den andra människan. "Felet" kanske inte bara ligger hos vännen.
Nu måste jag sticka och träna. Äntligen, äntligen ska jag röra på kroppen!
Skicka en kommentar