fredag 17 oktober 2008
Mående
Pratade igår med en person väl insatt i gymnasieungdomars psykiska mående. Hon berättade att många tjejer i den åldern mår så fruktansvärt dåligt. Det mest jobbiga för dom är den fasaden som dom tror att dom måste hålla uppe, så att ingen ser att dom mår dåligt. Hon har tjejer som pratar med henne (i hennes yrkesroll) där det kan vara två kompisar som träffar henne, oberoende av varandra, där dom kan känna till att den andra pratar med någon om hur dom mår, men dom pratar aldrig med varandra om det. Jag tror att allt i den person vi är ska vara perfekt. Man ska vara lycklig och lyckas på alla områden. När det inte blir så så har vi inte så mycket till skyddsnät.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Så fantastiskt tragiskt... nog för att man som avdankad 78-talist också hade vissa krav på perfektion på sig så går det nog inte ens att jämföra med hur läget är idag. Jag skulle ALDRIG vilja vara tonåring idag! Stiga upp aptidigt för att hinna plattånga håret, lägga på sjutton lager smink, lukta gott, hålla mig toksmal och dessutom vara en problemfri dotter, duktig student och den bästa kompisen i världen så att man inte riskerar att känna sig ensam...
Visst hade vi våra krav, men dom var inte till närmelsevis som kraven ser ut idag. Jag skulle inte heller vilja vara tonåring nu, men jag har två döttrar som kommer att bli det om 10-15 år. Hur ser det ut då?
Ja, det är hemskt många som mår psykiskt dåligt bland unga tjejer just nu. Många i umgängeskretsen pratar om mat på ett sätt som inte alls låter betryggande och att sitta hemma en kväll ger många ångest.
Det värsta personligen känner jag är skulden att må dåligt 'utan anledning'. Att sitta och må dåligt när man 'egentligen inte har något att klaga på'. Då det liksom värker i hjärta och själ dag ut och dag in men man kan inte komma på varför, och då känner man sig så hemsk. Det finns så hemskt många med problem hemma, folk som förlorar närstående o.s.v, och så sitter man själv och mår dåligt för 'inget'. Man får ju inte tänka så, för man kan inte jämföra sitt mående med andra, men det gör man ändå.
Problemet är dubbelbottnat, samtidigt som alla ska vara så väldigt glada och lyckade så ska alla också "ha rätt till sitt mående" och uppmärksammas för det, oavsett om man mår bra superbra lite dåligt eller vill ta livet av sig.
Det är som att vi (inte bara de unga ska väl sägas) tappat proportionerna - måendet är ju egentligen som ett par skor: är de VÄLDIGT utstickande kanske de är värda en kommentar, men oftast sitter de bara på oavsett om de är fula eller fina, sköna eller trånga, och oftast förtjänar de inte mer uppmärksamhet än så. Skorna blir liksom inte mer passande för att man funderar på dem eller kommenterar dem - om det inte är så att de verkligen ger skoskav för då ska de ju bytas. Mår man piss är det ju något som ska ändras på i livet, mår man inte riktigt piss kan man nog fortsätta sitt liv men då också sluta fundera på måendet ett tag.
Alla kan inte vara sin egen lilla skofetischist, för då blir det som Jenny skriver - att man börjar fundera på sina småfula skor till den gränsen att man börjar tro att man nog ändå måste byta ut dem, för man funderar ju så mycket på dem. Och detta fast man ser att andra har mycket fulare skor.
Pratar man däremot med andra om sina OCH deras skor kommer de flesta snart till insikt att skorna är som de är, och oftast inte behöver bytas för alla andra har ju också lite fula skor.
/En sen tänkare
Samhället är väldigt individualiserat idag, det kan vara en orsak till att det ens eget mående uppmärksammas väldigt mycket av en själv, oavsett hur vi mår. Vi har liksom rätt till ett ´mående´. Det är bra, men ibland kan det nog bli för mycket funderande av varje person på sin egen person, det finns inga proportioner att förhålla sig till. ´Lite dåligt´ kan förstoras upp och bli verkligen allvarligt i sina egna ögon, eftersom man inte har nåt att förhålla sig till, och att ens egen person är så viktig. Och jag skulle inte vilja gå tillbaka till tiden då byagemenskapen blev riktlinjen för mitt eget jag, men jag skulle också önska att vi kunde ha en större gemenskap i dagens samhälle.
Anonym: Fin metafor föresten!
Skicka en kommentar