Tankarna kommer och går kring innebandykompisens hjärtstillestånd. Och det som jag oftast kommer tillbaka till är varje människas själ. Vi är en själ och en kropp. När vi dör är det bara kroppen som slutar fungera. Men själen då? Jag tror inte att den bara kan försvinna från en sekund till en annan. Det sägs ju att energi aldrig kan försvinna, bara ombildas. En människa är ju så mycket energi och själen är väl en del av denna energi? Ombildas bara själen till lite värme som sprids ut i atmosfären, eller får den behålla sin "form" och hamna... ja, vart?
Den där kvällen då K låg på sporthallens golv och bara var en kropp påverkade mig starkt. Jag har tidigare trott på själens överlevnad, men inte TROTT som jag gör nu. K kunde inte bara försvinna från ena stunden till den andra, jag tror han fanns kvar även när kroppen inte längre gick att använda.
Nu är jag än mer nyfiken på studien som man håller på med i Storbritannien, den där dom ska undersöka mer kring utanför-kroppen-upplevelser hos dom som dör men kommer tillbaka och säger att dom såg allt som hände uppifrån.
2 kommentarer:
Väldigt abstrakt att föreställa sig men ack så hoppfullt ändå. Som inte någon speciellt religiös människa känns det skönt att känna sig övertygad om ATT det fortsätter och att nyfikenheten att inte veta i förväg faktiskt är något som kan driva en. Inte driva en till att få veta i förväg, men drivande mot att det aldrig tar slut och att det mest troligt bara blir ännu bättre längre fram...
Det hoppas jag också, att det blir ännu bättre längre fram. Det är en tanke med stort hopp.
Skicka en kommentar