Fåröbanan är en fin inrättning. Men ibland saknar jag här i Piteå det där som man visste i hembyn, där man kände till sjöar, isar och tillhåll. Där man visste vart man kunde åka för att få tystnaden och ensligheten på ett annat sätt. Fåröbanan har ändå det där suset från staden konstant liggande över sig, plus att det är mycket folk (vilket ju kan vara trevligt det också) som färdas där. Jag vet inte riktigt vart man kan åka annars, om man inte vill åka allt för långt, egentligen inte ta bilen alls, om man ska få lite mer enskildhet. Kanske man aldrig lär känna en ort på samma sätt som man gör med hembyn? Där man växte upp.
Idag blev det en promenad på Fåröbanan med lilla U och stora U i solsken och lätt, lätt bris. Ganska så härligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar