Idag fyller U 31 år. Och det betyder att jag också blir det snart. Det är fasiken 34 år kvar till pension (även om jag tror att när vi börjar uppnå dom åldrarna så lär vi väl måsta hålla på tills vi är drygt 70, eller nåt). Jag tror att jag kommer att vara en utmärkt pensionär. Det är då jag kommer att vara i min rätta ålder. Jag passar nog alldelens förträffligt som en ledig, förhoppningsvis pigg, tant. Jag kommer inte ha så höga krav på boende, utan kommer förmodligen att spara mina pengar och vara på resande fot så mycket som det går. När jag inte reser ska jag sitta i min underhållsfria lägenhet och måla, ibland ta en snoa på stan och ta en fika med U (om vi är tillsammans vill säga, även om sista tidens separationer ger annan statistik), och då sitter vi kanske där på stadens caféer och diskuterar livet och vår omvärld.
Till nåt annat. Vad gör man om man bär på en stor hemlighet, som skulle såra en nära vän? Inget jag gjort, men kanske nåt som nån annan gjort. Kugghjulen i huvudet bara mal och mal, jag vet inte vad jag ska ta mig till. Berätta? Eller inte berätta?
7 kommentarer:
Det beror till stor del på vad hemligheten är. Vissa saker sårar sjukt mycket men det är ändå behövligt, och man kan gå vidare sedan och komma tillbaka ännu starkare än vad man var innan. Men vissa saker sårar Bara. Saker som redan är över. Och då är frågan om man ska dra upp det när det inte hjälper, om man säger så. Men sedan är ju frågan också hur du (eller vem det nu är) kan veta om denna hemlighet? För pratas det mycket om det bland många människor förtjänar personen i fråga att få veta om hemligheten.
Eller ja, något sådant ...
Livet är sällan svart eller vitt och det är kanske vanskligt att tycka till när man inte vet historien. Men vänskap handlar till stor del om att våga vara ärlig. Även när det är obehagligt. Det är mitt råd, för vänner ska man kunna lita på. Men som sagt, svårt att veta och konsekvenserna är det svårt att förutse. Bara du kan bestämma vad som känns rätt för dig.
Utan att veta bakgrunden till historien så skulle jag iaf uppskatta om min vän berättade. Vore hemskt att få veta från annat håll. Håller med Mari, vänskap är att våga vara ärlig mot dom man tycker om.
Det du berättar gör du ju av omtanke för din vän.
Tack för alla kloka funderingar. Jag uppskattar det mycket.
Grejen är att jag har undanhållit mina tankegångar för min kompis, eftersom jag inte varit säker på att 'något hänt'. Hon har frågat mig rent ut två gånger om jag tänkt åt det här hållet som jag tänker, men jag har sagt nej. Men efter en händelse känns det som om jag inte alls är fel ute vad gäller mina misstankar. Men kan fortfarande inte vara helt säker. Jag vill säga allt det här till henne, men är jag fel ute är jag ju verkligen helt fel ute. Samtidigt som jag inte kan leva med mig själv utan att säga nåt.
Förvirrande för er?? För mig med.
Men efter era ord, tror jag att jag berättar. Jag berättar min sida av historien, från hjärtat, för att jag ska kunna leva med mig själv.
Nu har jag berättat.
Hur tog personen i fråga det?
Hon gick från att faktiskt ha hittat lite ljus i sin tillvaro till att kasta sin lunch i slasken och åka hem. Inte arg på mig, men förtvivlad över saken. Nu ska jag ringa till henne och höra hur det är. Det känns som om det kan bli en kill-the-messenger-situation, inte från hennes sida, men från motparten.
Skicka en kommentar