Kärleken till orden

Jag kan bli så kär i vissa saker jag skriver. Vi har en uppgift att skriva en berättande text i svenskakursen jag läser nu. Det är så häftig känsla att ge liv åt en person via orden jag väljer. Här är min berättelse, inte helt färdigarbetad men ni får den iallafall.
........

Del av livet.

När Marit såg tillbaka på sitt liv svepte återkommande bilder förbi. Vardagliga händelser blandat med starka minnen och till viss del även sådant som hon helst glömde bort. Men glömma skulle hon göra i alla fall. Varje dag tyckte hon sig minnas mindre och mindre. Är det torsdag idag?

Det ringde på dörren och nyckeln sattes i låset.

’Hallå!’ Rösten var uppfodrande.

Marit reste sig upp och tog tag i rullatorn. Det svartnade för ögonen och hon grep hårt om handtagen.

Utan att titta på Marit kom kvinnan in i köket och började plocka i kylen.

’Då är det lunch. Gröt och ägg ska det vara. Vilket väder idag. Det har snöat hela natten. Och det har redan blivit mörkt.’

Kvinnan fortsatte att prata. Trots att det var Marits enda kontakt under hela dagen kände hon att just nu ville hon inte att människan som stod där skulle röra i hennes mat och tro att hon kunde göra som hon hade lust.

’Jag plockar fram själv idag.’ Marit sluddrade på orden.

Kvinnan fortsatte att plocka i Marits kylskåp.

’Jag plockar fram själv idag!’ Rösten var fortfarande sluddrig, men hon lyckades göra sig hörd. Och den där kvinnan slutade mitt i en rörelse.

Marit kände att benen darrade. Rösten darrade. ’Hjälp...’

Äggen slogs i golvet och Marit föll.

…

Hon var tillbaka i lägenheten. Sjukvårdarna hade lämnat Marit för en liten stund sedan och hon satt i kökssoffan, längst ut på kanten. Det vävda tyget kändes välbekant under handflatan och det luktade ganska instängt. Hon ville öppna fönstret men rullatorn stod lite för långt bort. Den rullade nog iväg när de skulle stressa vidare. Marit satt där hon satt.

Det mörknade ute och hon kände att hon fick träsmak av att sitta så stilla. Det värkte i benet och hela vägen upp mot svanken.

Det ringde på dörren och nyckeln sattes i låset.

’Hallå!’

En ung kvinna kom in i köket med snöiga skor. Snön smälte snabbt och lämnade blöta avtryck.

’Här sitter du och väntar. Jag förstår att du är hungrig.’

’Jag har så ont.’ Marit gned sin knutna näve över låret och rynkade pannan.

Kvinnan var späd och stod och tittade på Marit några meter ifrån henne.

’Rullatorn är så lång bort.’ Marit kände sig svag och liten. Hon som varit så ståtlig när hon var ung. Alltid hängett sig åt modet och varit noga med vilka kläder som passade hennes kropp. Sminkat sig och brytt sig om vad karlarna tyckte. Och de tyckte om henne. Marit hade försörjt sig själv och unnat sig de kläder hon gillade. Dans på helgerna. Någon panelhöna hade hon aldrig varit. Nu var allt annorlunda. Livet, samhället hade förändrats. Människorna. Marit.

Det gjorde så ont i benet och pillerasken låg på köksbänken. Varje dag fanns utmärkt på asken.

Var det torsdag idag?